Provar blogga igen. Har gjort ett val att lägga ner skrivandet ett tag för att rensa i "vad är viktigt och vad är mindre viktigt"-mappen. Känner att det här med att skriva är viktigt för mej. Som en tryck & pys-knapp som öppnas när det blir fullt. Ut med orden, upplevelserna, reflektionerna och skräp. Det har hänt en hel del sen sista. Här följer det i punktform.

Varit till Victor och Marion i Stockholm. Intensivt men fantastiskt roligt dygn. Tänk vad man kan fylla på med bra saker på kort tid. Träffade skidvän(mest Magnus skidvän) för sen lunch(bubbel), åt fantastisk mat på 19 glas, Victors place. Träffade helt oväntat gamla vänner från förr och fick en härlig kväll tillsammans. Rekomenderar varmt stället i Gamla stan. Snowshow i Kungsan, en liten smak av vinter. Umgås med ungdomarna, långfrukost, promenad till stan, lunch och lite shopping. Dom bor verkligen fint där på Kungsholmen med helt bisarr hyra, i min värld.

Jobbat. Hantverkarfrukost som infaller varannan fredag till att börja med. Uppskattat och imorgon är det dags igen. Planerar för fullt vår inspirationskväll näsat vecka. Onsdag 5/11 18-21. Välkommen du med:)

Börjat få lite ordning på träningen igen. Simning, styrketräning. Simfenan och jag tillbaka i gammal god måndagsvana. Gym & Bastu. Kettlebell. Det får räcka så länge. Ja förstås mina dagliga hundpromenader.

Varit till Fanny i Sundsvall. Äntligen fått in det där snygga trägolvet. Bort med IKEAs skitlaminat och in med ett skönt, snyggt och helt golv. Skön känsla:)

Passade på att unna mej kakor som energikick. Testade och jag fick in en hel havre/chokladkaka i munnen utan att dela. Bra jobbat Hellan;)

Åt god mat. Blev dock förpassat till entren när jag hämtade maten. För fel klädd skulle jag tro;)

Har fått svar på mitt Sköldkörtelprov och där var det helt ok. Skönt. Kvarstår gör dock problemen. Pendlingen mellan total glädje och småångest, stresshanteringsproblem och känslan av att må skit men det går inte att ta på. Klassiska övergångsbesvär. Har fått Östrogen utskrivet men jag är skeptisk. Min propp i benet för typ 100 år sedan när knät skulle lagas, gör ju att jag inte hör till den grupp som skall ta Östrogen. Ska forska vidare innan jag börjar äta. Alternativt att jag jag inte står ut med mej själv och mina humörsvängningar och anser att risken överväger själva mååendet. Eller att någon annan inte står ut med mej......då ska jag överväga att ta pillren. Har hittat alternativ och jag tror att bara jag får ordning på min stress så kommer det att bli lite bättre. Dock är ju åldern som den är och hormonerna, eller mer avsaknaden av hormoner, som det är och det förändras ju inte. Men återigen balansen, eller som Simfenan säger: Den goda cirkeln:)

Bestämde i torsdags att vi skulle åka till stugan på fredagen efter jobbet. Tydligen hade jag tänkt ungefär så när jag lade schemat i augusti. Både Carola och Karin schemalagda till 18 på fredag. Tanke: komma iväg tidigare, förlänga helgen. Både Carola och Karin schemalagda hela dagen på måndagen. Tanke: stanna till på måndag, förlänga helgen. Nu blev det inte riktigt så av olika anledningar men vi drog iväg på fredagen efter jobbet. Laddade med regnkläder, gummistövlar och mycket ved till bastun landade vi vid 23-tiden i Foskdalsvallen. Direkt när jag kliver ur bilen infinner sej lugnet i kroppen. Telefonen har ingen internetuppkoppling. Ja det kan vara lite stressande också när jag inte har koll på vad som händer i den andra världen, typ Twitter och FB;) Börjar bli bättre på det iaf, som ett led i mitt nya mer balanserade liv. Bäcken som forsar och känslan av att vara ensam i skogen. När vi vaknade på lördagen lyssnade vi efter det där smattrande på taket som vi väntat oss. Men nej! Solen sken från en i närmaste klarblå himmel. Upp ur sängen, packa rygga med ärtsoppa, Trangia, kaffe och hund mat. Iväg upp på fjället. Meeeen alltså, vilken dag. Nästan vindstilla och sol. Tack för den härliga utflykten. Det enda som inte va helt okej (så är det ju alltid. Ingenting är ju så fantastiskt bra som det tycks vara på Internet....men nästan) va mina j...a knän. Nedför är ingen lek. Tur jag har min omtänksamme man som fixade en vandringsstav åt mej. Smärta, ostadiga, bräckliga och allmänt osamarbetsvilliga. Det positiva i det hela va att på söndagen, när vi va ute och gick, så kändes dom mycket bättre. Muskelminnet säger Magnus, ja så är kanske. Bättre va det i alla fall. Regnet kom med besked på söndagen och vi tog en lååångfrukost innan vi gav oss ut. Kollade gamla fiskeplatser, tältplatser, skidbackar och gick på liten upptäcksfärd. På kvällen bar det av hemåt. Tack härliga helg, tack för allt vi får och kan göra. 

Ja så här efteråt kan vi skratta åt det. Jag nämnde det i lördags också men Fanny va inte lika säker just där och då. I sin stress att hinna jobba till 02.30, upp och jobba 07.00, spela match 16.00 och fånga ett tåg som går 18.00 för att hinna till Falun och träffa kompisar som ska fira en 18-åring så hände det en "liten grej" Sladdar in på stationen precis innan tåget skall gå, ringer mej och pustar ut att hon hann med det första tåget som va ett sj snabbtåg. Men säg den glädje som varar. Efter 10 minuter ringer hon Magnus och jag förstår ganska snabbt att det hänt något. Jodå, mycket riktigt, hon sitter på fel sj snabbtåg och är således på väg mot Östersund. Tågvärden fick tala om det 5 ggr innan hon förstod att det verkligen va så. Fanny som är en veteran på att åka tåg, speciellt från den stationen. Där ser man vad stressen kan göra med fokusen. Här kommer då mamma och pappa logistik in i bilden. Letade olika alternativ från Ånge, där det första stoppet skulle ske och inser att den smått panikslagna och oändligt ledsna och besvikna dottern skall få vänta 3 timmar på en perrong i Ånge till nästa tåg går tillbaka till Sundsvall. Och festen är ju bara att glömma. För oss va ju inte den så viktig. För oss va det viktigt att se till att hon kom tillbaka till Sundsvall på något sätt. Ja ni fattar vad man funderar....hur långt har vi till Ånge (typ 4,5 timme så glöm det mamman) Vem kan vi tänkas känna i Ånge som kan förbarma sej och krama en ledsen 19-åring som just insett att hon missar partyt som hon varit med och fixat och lagt ned tid och pengar på och framför allt sett fram emot i många veckor. Ja vem i Ånge kan tänka sej det?? Medan vi jobbar på det och pratar ett antal med Fanny så jobbar hon på där på tåget som i 150 knyck tar henne mot Östersund. Kreativ och optimistisk som hon ändå är(brås på mor sin) så får hon tag på sin kompis i Sundsvall vars pappa skjutsade henne till stationen och kompisen kommer med förslaget -få stopp på tåget i Stöde så kan pappa hämta dej...igen! Och jodå, hon lyckades övertala tågvärd och lokföraren att hastigt stanna till i Stöde, hoppa av liksom lite i farten och med ett -Lycka till från tågvärden står hon där och väntar på hämtning nummer 2. Tillbaka till Sundsvall och tro det eller ej men hon hinner på plan B-tåget och vi hämtar i Gävle för vidare färd mot Falun och festen. Eftersom vi fick lite extratid så blev det middag på Kanalkiosken i Sandviken , mycket god middag typ oxfilé och ett glas rött. Det behövde jag då;)

Och som sagt, nu med lite distans kan vi skratta åt det. Och ja, jag är en curlingförälder och gillar det:)

I torsdags började krålträningen igen. Tänk dej att jag som aldrig jag menar ALDRIG skulle börja simma såg fram emot starten som tusan. Och det va verkligen så roligt . Vi va 2 st och fröken Simfena så jag kunde vingla omkring som jag ville på ett par banor. Nåja jag har börjat få lite koll på styrningen och även  på bensparken tyckte jag.  Känns bra tänkte jag och tillät Fenan att filma mej. Det första jag såg när hon visade mej filmen va min enormt breda rumpa.  Inte konstigt alls att jag flyter. Filmad från fågelperspektiv, i baddräkt är inte min favvo-vinkel. ;)Sen såg jag mina sparkar. Hahaha ja det va yvigt och vilt, hit å dit. Ja sa Fenan pedagogiskt, jag tror du kompenserar dina raka armtag med de yviga bentagen. Men skönt! Nu har jag konkreta saker att träna på. Nu är det inte bara att överleva, få till andetagen och undvika kallsupar. Ser fram emot torsdagen:))

Livshaveri, ett litet ett men ändå rejält med grus i maskineriet. Har fått dra ner på tempot och framör allt på "måsten". Både tråkiga och roliga måsten. Svårt att kontrollera mej om jag har tider bokade och förväntningar på mej.Tappade kontrollen och fyllde bara på med mer "att göra" och till slut sa själen STOP!! Det här har nog pågått ett tag utan att jag reflekterat så mycket över det. Veckan innan årets första längre ledighet (1 vecka i älskade stugan) kom allt ikapp mej. Svårt att andas, tryck över bröstet, fullkomligt kaos i hjärnan(fortsatte ändå att boka in en det ena, en det andra), svårt att sortera upp vad jag skulle göra och i vilken ordning, satt och fipplade med bilnyckel i bilen och letade själva låset på helt fel ställe. Värk i lederna och musklerna. Tack och lov kom en veckas ledighet som användes till att vila, reflektera, göra saker i lagom takt och med möjlighet att säga nej, nu blir det för mycket. Har också förstått att mina problem kan vara relaterade till mina klimakteriebesvär. Stress triggar dessa problem eller tvärtom!?!?. Läser och analyserar. Har idag tagit kontakt med kvinnokliniken i Gävle som hänvisa till primärvården. Gaahhhh!! Vill verkligen träffa en specialist på just mina problem. Dock tyckte som i Gävle att jag skulle kolla min Sköldkörtel. Det kan ha samband eller bero på underproduktion av dessa hormoner. Väntar nu på samtal från HC. Tagit en hemmadag idag. Fixar, trixar och planerar. Går upp i spinn och får trycket tillbaka över bröstet. Taggar ner och jobbar med mina tankar. Funderar över vilka förändringar jag kan göra på jobbet och på fritiden. Jag behöver balans i kropp och själ. Nu får jag fundera på hur jag skall hitta den och hur jag kan få hjälp med det.

Har tillbringat 5 dagar i Italien som gjorde mej mycket gott. Förstår såklart att så kan ju inte livet se ut jämt men man önskar ju....eller egentligen inte. Jag älskar att jobba och trivs alldeles superskitbra med mitt jobb och mina underbara arbetskompisar. Jag skulle nog inte fungera om jag inte fick jobba. Men återigen balansen. Det är den jag ska hitta tillbaka till och jag söker vidare hur jag ska finna den igen. Det kan ta lite tid men den kommer igen.

Lite bilder från senaste veckorna .......

Fantastiska Städjan och veckan i stugan.

Bassano del Grappa

Monte Grappa. Historia, vyer och kultur.

Mamma och pappa i Italienska bergen.

En ledig måndag, hundpromenad i Hofors. Inte fy skam det heller:)

Längesedan jag skrev. Orken och tiden har inte räckt till riktigt. Prioriteringar och omprioriteringar. Typ livet som det är. Detta har hänt sedan sist i punktform. Vissa saker tål att skrivas lite mer om och naturligtvis krydda med smaskiga bilder;) Det kommer att ske inom en snar framtid, löööövar.

Kommit igång på riktigt med min träning. Får hjälp med det.

Träffat min sjukgymnast och tränat kettlebell.

Haft en sjuk träningsvärk.

Jobbat.

Planerat semester till Sardinien.

Varit till Stockholm på Stockholm Extreme.

Stressat.

Lärt känna nya, supertrevliga människor.

Haft ont i nacke och rygg och justerat det.

Flyttat åt Victor, en lätt flytt.

Tagit emot en nyanställd, välkommen Karin.

Bokat sardinienresa och bokat av Sardinienresa.

Sovit för lite.

Plockat Karl-Johansvampar i massor.

Just nu på väg till Sundsvall och Fanny .

Ja så har det sett ut. Vissa händelser återkommer jag om. Hörs och ses:)

I dag har vi kört en massa dålig energi till soptippen. Alltså allt jäkla skräp och skit vi samlat på oss. En stor täckt släpvagn full. Jag känner redan hur bra jag mår av det. Meeeeeeennn. Jag fattar inte den där känslan när jag befinner mej på återvinningstationen. Jag gör något bra, återvinner , men ändå känner jag mej som en skurk. Jag är lite rädd för dom som jobbar där (har väl fått mej nån reprimand i icke trevlig ton någon gång, sitter djupt rotat). Rädd att stoppa fel sak i fel container, som om att det skulle betyda något. Herregud. Folk slänger sopor på gatorna i stora delar av världen. Det gör ingeting Hellan om du skulle slänga i fel. Nä okej inte för naturen kanske men tänk om dom ser mej, dom som jobbar där alltså, och jag får en tillsägelse. En miljöbov Hellan, fy på dej!

Jag som sagt , fattar inte varför det kännas så. Gör något bra men känner mej som en skurk. Får jobba vidare med detta. Terapi kanske?!:)

Letade svamp vid vindsnurrorna idag. Ingen svamp men jag fick höra suset av snurrorna. Jag gillar dom, nästan som lite vindsnurrekärlek.

Så, nu har jag gjort det igen. Nu är det gjort. Jag har bett min kompis Tri-drottningen om träningssupport. Ge mej ett schema som passar mej där jag är just nu (rätt risig form faktiskt) Ont i nacke, rygg och knän men nu ändrar jag på det:) Och ett schema fick jag. Hon kallar nästa vecka för Hell Week. Låter säkert värre än vad det är, tror jag..........Jag behöver styrning.Tala om vad jag ska göra så gör jag det. Inte behöva fundera över träning så mycket. Det ska komma av sej själv liksom. Nu kör jag!!!

Kör igång imorgon. Jag uppdaterar hur det går, om jag kan använda mina armar till att skriva försås;)

Har som igentligen numera heter VHAR som i Vendator Hofors Adventure Race. Och vilken dag sen. Helt fantastisk. Tävlande, publik, väder(förutom lite regn på seneftermiddan), stämningen, äventyren, banan och för att inte tala om vår resort natten mot tävlingsdagen....

Jag gillar inte husvagn riktigt men är benägen att ändra mej. Riktigt mysigt.En liten sängfösare också så går det bra att sova trodde jag. Men icke. Fick till ett par timmar och upp i ottan för att ta emot alla härliga multisportare. 

Sängfösare, ja alltså bubblet inte mannen.

Vill ni veta mer om dagen, se bilder och resultat så finns en hel del på vår facebook och vår hemsida.

Så gick starten och tävlingen va igång. Det va så skönt och en hel del av anspänningarna släppte så jag fällde en liten tår där jag stod och såg alla ge sej iväg.

61 lag till start. 122 tävlande. Dom snabbaste hade ca 5 timmar framör sej i skogen och dom mest uthålliga hade ca 9 timmar framför sej i skogen. Alla är ni mina hjältar. En dag att minnasoch ta med sej. 

Veckan som förflutit sen tävlingsdagen har varit en vecka fylld av tomhet, glädje, trötthet(på gränsen till utmattning) mer glädje och en vilja att börja planera inför VHAR 2015. Allt det beröm vi fått från tävlande och publik har varit överväldigande. Jag har fällt en del stolta tårar denna vecka. Stolta och fulla av tacksamhet. Puss

Snart är den här....söndagen den 17 augusti. Helgen då Vendator Hofors Adveture Race går av stapeln. Det ska bli så roligt. Vi har jobbat hårt tillsammans med Hofors OK. Och vi känner oss så nöjda med banan och hela arrnagemanget. Förväntansfull. Vill redan här passa på att tacka alla funktionärer och alla andra som på något vi kommer att bidra till att göra denna dag till den bästa. TACK ALLA!

Vi sa att vi skulle vara så nöjda om vi fick in 60 anmälningar och vi har 62 (det finns möjlighet att efteranmäla) Alltså vi är övernöjda. Välkomna alla på söndag, tävlande, publik. Det blir en härlig dag:)